C21-stadsdirektörerna: Social- och hälsovårdsbranschen behöver ett åtgärdsprogram för att branschen inte ska hamna i en personalkris
C21-stadsdirektörerna kräver raska åtgärder av regeringen för att lösa de kommande årens sjukskötarbrist. Regeringen bör utarbeta ett omfattande och målinriktat åtgärdsprogram med hållbar finansiering i samarbete med städerna för att trygga välfärdstjänsternas behov av arbetskraft. Minimipersonaldimensioneringen på 0,7 anställda som träder i kraft för boendetjänsterna för äldre i april 2023, samt till exempel propositionen om socialvårdslagen och lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga som är under beredning försvårar sjukskötarbristen ytterligare. När lagen om dimensioneringen stiftades inleddes inga åtgärder som gör det möjligt att genomföra minimipersonaldimensioneringen i praktiken.
Bekämpningen av sjukskötarbristen hjälper Finlands regering att uppnå sitt centrala mål att höja Finlands sysselsättningsgrad. Enligt ANM gick man miste om 24 000 nya arbetsplatser inom social- och hälsovårdsbranschen 2019 på grund av personalbrist. I regeringsprogrammet har branscher som lider av brist på arbetskraft valts som mål för arbetsrelaterad invandring. Enligt KT Kommunarbetsgivarna står social- och hälsovården i toppen av branscherna som lider av brist på arbetskraft.
”Social- och hälsovårdsbranschen är redan nu en av de viktigaste sysselsättarna, och dess roll framhävs ytterligare i och med att försörjningskvoten försvagas. Regeringen måste utvärdera de närmaste årens utmaningar i tillgången till arbetskraft i nära partnerskap och samarbete med städerna och kommunfältet samt hitta heltäckande lösningar för att bristen på arbetskraft inte ska hota ordnandet av lagstadgade uppgifter inom vårdbranschen samt i större utsträckning i andra branscher”, betonar Tammerfors borgmästare Lauri Lyly.
Utvecklingen av befolkningens åldersstruktur i Finland gör bristen på personal värre. Endast inom social- och hälsovårdsbranschen kommer det enligt THL:s uppskattning att behövas cirka 200 000 nya anställda före 2035 på grund av pensioneringar och det ökade vårdbehovet. Redan på kort sikt kan man förutse en situation där kommuner, samkommuner och den privata sektorn tävlar om den knappa arbetskraften om det inte finns någon riksomfattande lösning på problemet. Tävlingen om personal skapar en osund lönekonkurrens som orsakar högre kostnader.
Enligt en uppskattning som Keva gjorde i februari 2020 kommer 32,4 procent av närvårdarna, 25,3 procent av sjukskötarna och 31,2 procent av hälsovårdarna inom kommunsektorn att gå i pension före slutet av 2029. Sjukskötarbristen gäller också tjänster för utvecklingsstörda personer, personer med funktionsnedsättning samt mentalvårds- och rusmedelsklienter som ordnas i hemmet och boendetjänster inom både offentliga och privata sektorn.
”Vi har redan nu stora svårigheter med att fylla de nuvarande platserna för närvårdare och sjukskötare. Situationen kunde vändas mot det bättre bland annat genom att etablera vårdassistenternas ställning och öka läroavtalsutbildningen för dem. Nu behövs raska och mångsidiga handlingar för att åtgärda bristen på arbetskraft”, konstaterar Kuopios stadsdirektör Jarmo Pirhonen.
Vårdassistentutbildningen kunde vara en utbildningsled för äldre personer som behöver utbildning, eftersom studietiden är kortare och det finns arbete. Det har inte ännu funnits stor efterfrågan på vårdassistentutbildningen, som erbjudits aktivt i drygt ett år. Orsaken kan vara att vårdassistenternas position på arbetsmarknaden ännu håller på att etableras.
Vid sidan om de traditionella utbildningsvägarna bör man utveckla läroavtalsutbildningen, dra nytta av arbetsrelaterad invandring, samt använda de möjligheter som ny teknologi medför och nya servicekoncept.
I de stora städerna har man identifierat ett behov att utveckla läroavtalsutbildningen. Läroavtalsutbildningen skulle vara attraktiv inom social- och hälsovårdsbranschen samt inom pedagogisk verksamhet och handledning, men jämfört med intresset och antalet potentiella arbetsplatser ingås väldigt få läroavtal. En orsak till att så få läroavtal ingås är att studerande i det inledande skedet inte kan räknas med i vårdardimensioneringen.
De stora städerna förutsätter att arbetsrelaterad invandring ska främjas genom rekryterings- och utbildningsvägar inom social- och hälsovårdsbranscherna som baserar sig på mellanstatliga avtal och som innehåller en tillräcklig undervisning i de inhemska språken. Städerna har börjat lösa bristen på arbetskraft genom att ingå avtal om kompetensexport mellan läroanstalter på andra stadiet och företag. Under ledningen av företag skapas modeller för att locka arbetsrelaterad invandring och internationella experter till branscher som lider av brist på arbetskraft.
Städerna betonar att lösningarna som teknologi medför bör tas i beaktande i dimensioneringen. Till exempel utvecklingen av hemvården har ökat användningen av teknologi som distansservice. Inom boendetjänsterna bör man också kalkylmässigt beakta vårdteknologin i personaldimensioneringen. Personalens arbetsbeskrivningar måste uppdateras så att det direkta och indirekta arbetets andelar görs synliga.
Städerna har också inlett projekt med servicekvarterkoncept, där man utreder olika modeller och objekt för mellanformer av boende. I planeringen av konceptet för mellanformer av boende utmanar man kommunens alla förvaltningsstrukturer för att i den närmaste framtiden uppnå en situation där minnes- och åldersvänliga livsmiljöer är en naturlig del av samhället.