Kandidaterna för Runebergspriset år 2021 har valts

Kandidaterna är:

• Selja Ahava: Nainen joka rakasti hyönteisiä (Gummerus)
• Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget)
• Ulrika Hansson: Jaktlaget (Schildts & Söderströms)
• Jari Järvelä: Klik (Tammi)
• Tommi Kinnunen: Ei kertonut katuvansa (WSOY)
• Maria Peura: Kantajat (Otava)
• Marisha Rasi-Koskinen: Rec (S&S)
• Kristiina Wallin: Meduusameri (Tammi)

Av 246 verk valde juryn åtta kandidater. I år ordnas ingen presskonferens om kandidaterna på grund av coronaepidemin, men en video med hälsningar av organisatören, juryn och författarna publiceras på www.uusimaa.fi torsdagen den 10 december klockan 13.

Årets jury bestod av författare Marja-Leena Tiainen, kritiker Merja Leppälahti och doktorand i nordisk litteratur Hanna Lahdenperä.

Vinnaren utses av en prisjury med tre medlemmar: författare Sinikka Vuola, kritiker Marissa Mehr och FD, litteraturforskare Julia Tidigs.

Vinnaren offentliggörs på Runebergsdagen den 5 februari 2021.

Runebergspriset är ett litteraturpris som utdelas av tidningen Uusimaa, Borgå stad, Suomen Kirjailijaliitto, Suomen arvostelijain liitto och Finlands Svenska Författareförening. Priset instiftades år 1986. Prissumman betalas av tidningen Uusimaa och Borgå stad. Prissumman är 20 000 euro.

År 2019 utdelades Runebergspriset till Ralf Andtbacka för diktverket Potsdamer Platz. En dikt. (Förlaget).

Bakom huvudpersonen Maria i Selja Ahavas roman ligger en verklig person, Maria Merian, född på 1600-talet. Merian iakttog och avbildade insekternas metamorfos under en tid när forskarna ännu inte visste mycket om ämnet. Den verkliga Maria Merian dog redan 1717, men Selja Ahava överraskar läsaren genom att tillåta romanens Maria fortsätta sitt liv en mycket längre tid. Hon hinner resa till 1800-talets Japan och därifrån ännu till dagens Berlin.

Huvudpersons handlande i romanen styrs av kunskapstörst och kärlek till naturen.  Med hjälp av dessa kan hon bryta gränser och fatta exceptionella val. Ahava töjer på ett fint sätt uppfattningar om tid och verklighet, men genom hela romanen består en verklighet, nämligen naturens förunderlighet, skörhet och förgänglighet. 

I Ann-Luise Bertells roman Heiman är ordet och den egna jorden tillvarons nav. I bakgrunden pågår ett 1900-tal där krigen kastar långa skuggor, men blicken är stadigt på individen, på familjen, släkten och gemenskapen och på de berättelser som knyter dem till deras plats, deras österbottniska heiman. I mitten, som ett slags stormens öga, ligger det som är allra störst och svårast: när man lär sig mer om sig själv än man vill veta och förmår hantera tar orden slut. Ann-Luise Bertell har skrivit en stor roman om den lilla människan, en roman som bärs av språklig särprägel och narrativ rytm.

Ulrika Hanssons debutroman Jaktlaget är en vardagens triumf. I hennes version av den österbottniska byn har människor att leva tillsammans både med varandra och med naturen. Ämnet är synnerligen aktuellt: den lokala sjön närmast ockuperas av måsar som smutsar ner, väsnas och gör livet nära nog outhärdligt för dem som bor i närheten, men regelverket tillåter inga kraftåtgärder. Äktenskap och byagemenskap krackelerar – hur kommer man vidare när alla vägar åtminstone till synes är stängda? Hansson skriver skickligt fram det vackra och det grymma i såväl konflikt som kärlek och låter sina gestalter fatta omöjliga beslut utan att peka med hela handen.

I den välbärgade familjen är allt annat perfekt utom ett av barnen, den kortväxta Iris. Inspirerad av fotograf Signe Branders börjar Iris fotografera; under åren och årtionden lyckas hon ta en mängd fantastiska bilder. I själva verket är många av världens mest kända fotografier hennes eller åtminstone inspirerade av Iris trots att hennes namn inte finns med i bilderna och världen inte känner henne.

Jari Järveläs Klik berättar en fascinerande berättelse om en kvinna som lever samtidigt utanför och innanför centrum. I historien är det ofta en som får äran och många blir i skuggan. I Järveläs alternativa verklighet har en bland de uppskattade fotograferna knuffats åt sidan och glömts avsiktligt. Den här talangfulla berättelsen är både underhållande och tankeväckande.

Kriget är slut. Fem finländska kvinnor som varit med i Nazitysklands armé lyckas bli fria från fängelselägret i Nordnorge. Dessa kvinnor som stämplats som tyskarnas horor och fosterlandsförrädare vandrar genom den förstörda och minerade Lappland mot sina hemtrakter. De upplevda förödmjukelserna och rädslan för framtiden följer Veera, Irene, Siiri, Katri och Aili. Under den tunga resan går kvinnorna igenom sina minnen, men var och en håller ändå för sig själv det allra mest smärtsamma som man inte kan tala om.

Tommi Kinnunens Ei kertonut katuvansa är en hjärtskärande och djupt mänsklig roman. Romanens berättarstil är levande och har ett rikt språk. Med sin roman återställer Kinnunen människovärdet och den förlorade hedern till dem som inte återvände hem från kriget som hjältar. Det är ett hjältedåd. 

I Maria Peuras roman Kantajat med mörka toner skildras livet i den norra bygemenskapen i slutet av våren 1959. Huvudpersonen i verket med många röster är Sofia som är dotter till Viktor. Viktor är smugglare och har blivit dömd för dråp.  Flickan bär ansvar för sin sjuka häst Hilla, för mamman som har tungt arbete och för rektorns barn som hon sköter vid sidan av skolgången.  Sofia väntar på att pappan ska komma ut ur fängelset och på pappans löfte om att rädda Hilla ut i frihet till flocket för fjordhästar i Norge.

Smuggling och sträng religiositet präglar bysamhället, där finns de förtryckta och de som missbrukar makten. Det finns tunga hemligheter, och Sylvia, Sofias mamma, bär på en av dem.

Maria Peura skildrar starkt och berörande människorna i norr och tidsåldern. Berättelsen rycker med sig och håller en i sitt grepp ända till det dramatiska slutet. Tornedalsdialekten medför sin egen krydda i den livsnära berättarstilen.

Marisha Rasi-Koskinens femte roman Rec är ett konstrikt kalejdoskop där perspektivet flyter och spricker. Relationen mellan två pojkar, Lucas och Cole, rör sig på en axel mellan kärlek och beroende både under barndomen och när de blir vuxna som i det vuxna livet, efter vänskapen. Pojkarna bygger upp sin egen värld och sina egna berättelser, i vilka starkt ingår bilder och skildrande. Men vad blir kvar utanför rutan? Läsaren erbjuds alternativa berättelser, andra tagningar, och helheten formas både obemärkt och ofrånkomligt. Sanningen beror på berättaren och blicken, och Marisha Rasi-Koskinen belyser såväl berättelsens mångformighet som själva berättandets villkor med fast hand.

I Kristiina Wallins sjätte diktsamling Meduusameri snärjer sig minnen, fantasier och drömmar samman till en intressant helhet. I samlingen doftar havet och barndomen. Wallins text är fragmentarisk likt en dröm eller minnen: ställvis rör man sig i strömmen med snabba föreställningar och fragment, ställvis stannar man upp i de nästan handgripligt verkliga ögonblicken. Världen byggs upp med barnets eller sömnens logik; ibland blir de uttalade orden verklighet.  Texten erbjuder läsaren erfarenheter som är både bekanta och främmande. Det centrala är den jämt föränderliga naturen som inte underordnar sig människan men som påverkas av människans handlande. 

Jyryns tal